.

Har inte uppdaterat på ett par dagar nu vilket ni säkert märkt.. För i tisdags så var den där dumma oturen här på besök igen. Vår lilla sparv som inte ens varit här i en vecka, hade precis börjat prova på det här med att rulla sig igen (hon hade nog inte orkat, då hon var så nergången innan, men efter några dagar då hon fått mat igen så la hon sig och rullade ordentligt..) Men det här med att rulla i boxen, måste vara svårare än vad det ser ut, för den lilla lilla sparven lyckades halvt rulle fast och därigenom, ganska odramatiskt, men ändå sparka sönder ett utav sina bakben. Inga jätte stora sår, men med vår otur så träffade ett utav dom hennes tunna ben väldigt illa. Det blev till att runt klockan 23 på kvällen lasta in den lilla grå i lastbilen och åka den välbekanta vägen mot Strömsholm eftersom det blödde ganska mycket.

När vi väl kom till Strömsholm konstaterades det att det djupaste såret låg precis över ett senfäste och eftersom hon är så mager så har hennes kropp mycket svårare att skydda henne än vad man önskat vilket gör "allt värre än vad det egentligen är" med dåligt immunförsvar så är risken större för infektioner och liknande..

Hon opererades därför i onsdags kväll och allt ska ha gått bra, vi hoppas att hon får komma hem på måndag och enligt veterinärerna är det med 90 % säkert att hon kommer att bli bra!

 

Vi hoppas på att allt går som det ska och att hon snart får komma hem utan några problem från sin olycka!

 

Jag måste säga att jag tog mig i kragen och tänkte framåt nästan direkt. Men jag kan inte låta bli att nånstans nedslås lite av alla dessa motgångar.. Det här året har bjudit på många härliga upplevelser, men också sååå många mardrömmar! Jag förstår inte hur jag gjort mig förtjänt av detta? Här tycker vi att vi gör något "bra" genom att rädda och ta hand om den lilla Sparven och det tar inte ens en vecka innan oturen slår till och ser till att hon måste stå på Strömsholm.

Det är sjukt att detta är den 15 (!) veckan med häst på Strömsholms djursjukhus för min del i år! Det är mer än 3,5 månaders tid! Och då har vi bara kommit till juli än så länge.

Först Bockan och hennes fölunge i februari, som vi inte kunde rädda, utan de fick somna in en natt i februari. 1,5 vecka senare bröt min stjärna Dorn bäckenet och han fick spendera nästan 14 veckor på Strömsholm. Han fick äntligen komma hem i maj, efter att jag besökt honom där dagligen under hela hens långa vistelse därborta. Vi vet fortfarande inte om han blir  frisk, men vi jobbar och sliter mot detta mål varenda dag! Och nu så var det bara att ännu en gång ringa numret som sjukt nog finns med som fem i topp "mest uppringda" på min mobil och sedan köra den alldeles för välkända vägen till den alldeles för välbekanta lokalen ca 40 minuter här ifrån och slutligen åka hem med en tom lastbil för att invänta veterinärernas besked.

Jag orkar knappt känna efter hur hopplöst och jobbigt detta känns. Till saken hör att det bara är lite drygt ett år sedan min älskade Dutch var med om det ofattbara olyckan och också stog och vaggade mellan liv och död.

Om det fanns något att göra annorlunda skulle jag nog reagera på ett helt annat sätt, men alla dessa olyckor har bara berott på otur. Inget som någon kunnat förutspå eller hjälpa, helt enkelt otur.. Vilket gör det hela till en hopplös besvikelse. 

 

Som alltid kan man dock välja hur man vill se saker och vad man ska göra med dom.. Jag vill inte nedslås av dessa motgångar utan än en gång håller jag fast vi hoppet på att "jag har haft min otur nu, snart vänder det".