.

Det känns lite läskigt att börja skriva det här inlägget, jag har fasat för det i en hel vecka nu. Vill inte ta tag i det, vill inte känna efter och vill absolut inte försöka formulera hur ont allt gör i ord.
Men man kan ju inte blunda hur länge som helst, så det är dags för mig att ta mig i kragen och försöka. Hoppas dock att ni har överseende med om den kommande texten blir obegriplig, svårt att hålla tårarna tillbaka redan nu och jag tror aldrig att jag kommer orka läsa igenom inlägget när det väl är skrivet..

Var ska jag börja är nästa fråga..
Men tiden att berätta om fina Bockan kanske är kommen nu, så jag börjar där. Den mörka märren som gick under smeknamnet Bockan hade jag på foder för att ta föl på, hon kom till mig för 1,5 år sedan och har gått och levt livet i stora hagar tillsammans med de andra stona och fölungarna som vi har. Ni som läst bloggen ett tag har säkert sett henne på sommarbilder och läst om henne i kategorin "Hästar".
För nu 2,5 vecka sedan så insjuknade hon plötsligt vid 21-tiden på kvällen, efter att ha varit helt som vanligt under dagen, som tur var så befann jag mig i stallet och såg första symtom. Jag förstod på en gång att det var illa och veterinär var ute hos oss efter endast en kvart - tarmvred konstaterades. Bockan somnade sedan in på Strömsholm med flera människor som älskade henne runt sig. Tyvärr så gick hennes, i magen, 6,5 månader gamla fölunge inte heller att rädda utan detta lilla liv avled innan det ens sett dagens ljus.
Som ni förstår så är sorgen i stallet, både bland djur och människor stor - vi har alla mist en vän och förhoppningen om en ny fin familjemedlem efter Tuschinski.
Detta är ju tyvärr en del av livet och en liten tröst är att Bockan njöt av livet ända in på sitt sista levnadsdygn, hon lekte med Lisa hela dagen i hagen och behövde inte lida utan fick direkt hjälp av duktiga veterinärer. 

För många av er faller nog pusselbitar på plats nu, efter mitt inlägg "Mitt i natten" som jag skrev dagen efter denna händelse så frågade flera om vad sorgen handlade om och nu fick ni svaret.

 
Vila i frid Bockan. Vi glömmer dig aldrig!


Den kommande veckan var tuff, det var för mig en traumatisk händelse och jag påmindes om hur flyktigt livet är. Våra älskade fyrbenta kan tas ifrån oss när vi minst anar det och alla planer kan falla sönder hur mycket vi än försöker hålla dom samman.

När jag precis tagit mig upp ur denna svacka, iaf från den djupaste delen och den värsta sorgen, mycket med hjälp av lyckade träningar för Mattias så slogs benen undan igen..
Söndagen för exakt en vecka sedan gick min vackra stjärna Dorn troligtvis omkull i hagen. Hur han har lyckats med detta är ingen som vet, han har bara gått i en 5*5 meters stor grusad sjukhage än så länge och han har inte varit speciellt vild heller.. Men allt tyder på att det är detta som hänt och vid lunch på söndagen kunde han inte stödja på ena bakbenet, trots att han en halvtimme innan stått på alla fyra precis som vanligt.
För alla som känner Dorn var det väldigt uppenbart hur ont han hade, han var helt lugn, introvert med en dimmig blick - så långt ifrån sitt spralliga, busiga jag man bara kan komma.
Distriktsveterinären kom ut och efter mycket undersökningar, klämmande, kännande och rådfrågning över telefon med kollegor så beslutades att Dorn skulle köras till Strömsholm. Misstankar om frakturer fanns redan här, så att ta honom i lastbilen till Strömsholm var absolut inte ofarligt eller lätt..

Ett extremt omfattande arbete med att spjäla min stjärnas ben drog igång. Säkert 20 lindor, filtar, kuddar, flera rullar silvertejp, närmare 2 meter långa brädor och massor med annat användes för att få benet så stadigt som möjligt. Vi lindade och lindade medan klockan tickade, många timmar efter att solen gått ner kunde vi, efter att praktiskt taget lyft in det stora djuret i lastbilen, rulla hemifrån. 
Väl framme på  Strömsholm röntgades Dorns ben, på bilderna syntes inget direkt alarmerande. Men från symtomen att döma så misstänktes en fraktur i bäcken och /eller lårbenet. Tyvärr så går inte dessa delar att röntga på en stående häst då de har för mycket muskler i vägen. 
Vi har även, efter att ha rådfrågat Staffan Lidbeck, tagit beslutet att inte söva och lägga Dorn ner för att kunna röntga de delarna underifrån. Enligt Staffe så är risken väldigt stor att ett brott blir mer svårläkt och skadar omkringliggande vävnader, ligament, muskler osv just när en häst lägger sig och reser sig i samband med narkosen.

Dorn står kvar på Strömsholm i så kallad "Hängmatta" och har med största sannolikhet en fraktur i bäcken/lårben bedömt utifrån hur han beter sig och svullnader och liknande.
I veckan som kommer ska han få genomgå en så kallad skiktröntgen/skintröntgen och vi hoppas att man kan säkerställa lite mer efter det.
Planen för Dorn just nu är hängmatta i totalt 8-10 veckor för att sedan få prova på att röra sig igen och om han kan det så ska kroppen sakta få sättas igång så att man om cirka ett år kan se om han kan tränas igen eller inte. Men planen kan ju ändras totalt efter den mer omfattade röntgen.

Jag har under den här veckan som gått köpt en "Biolight" (läs mer på; http://www.biolight.se/) och varit och "Biolight'at" Dorn flera gånger. Försöker att vara på Strömsholm så mycket som möjligt för att hålla min dröm sällskap och även på alla möjliga sätt hjälpa honom att bli frisk.

Det har varit en utav de värsta veckor i mitt liv, sorgen och smärtan har varit brutal. Jag har farit mellan hopp och förtvivlan, alla möjliga utgångar har varit uppe på tal - allt mellan att min stjärna kommer att bli helt frisk till att vi ska tvingas ta bort honom. 
Livet har varit så mörkt och allt har känts så meningslöst. Jag hann bara dela en månad med hästen jag suktat efter i knappt halva mitt liv, innan oturen attackerade. Och det gick verkligen så bra sista träningarna för Mattias, men jag fick bara rida på den vågen av glädje i 1,5 dygn innan allt gick åt skogen. 
Tror även att jag tagit detta så extremt hårt bara för att det just var Dorn, min älskade vackraste och även för att det inte är jätte länge sen (endast ett halvår) sen oturen drabbade Dutch på värsta tänkbara sätt precis när allt börjat gå bra - lite déjà vu känsla faktiskt. Och en stor del till den obeskrivligt jobbiga upplevelsen är säkert också att hjärtat redan var lite sprucket efter Bockans och hennes föls bortgång, jag hade inte hunnit ta mig igenom det än. 
Jag lovar att det även nu i skrivandets stund känns som mitt hjärta blöder, det är på nåt sätt som att maktlösheten hugger som knivar i det. 

Önskar så extremt starkt att allt blir bra igen, att livet känns ljusare och att jag får hoppet åter - för jag klarar nog inte av fler motgångar nu.

Med detta bestämmer jag mig för att avsluta detta inlägg och vila mina rödgråtna ögon innan det är dags för en ny arbetsdag. 

 
Älskade vackra djur, jag ska göra allt i min makt för att få dig frisk.