.

Det är precis vad detta är, idag är det en vecka sedan mitt liv bara kollapsade på ett ögonblick..
Jag har inte haft ork att skriva något här eftersom det tvingar mig att gå igenom allt igen. Men jag ska nu göra ett gott försök då jag tycker att ni trogna läsare förtjänar det.

Om vi börjar från början.. I söndags var vi på tävling i Hammarö, jag hade startat min Dutch i två klasser på denna nationella tävling och jag var mycket nöjd! Han hade skött sig utmärkt och jag kände att jag verkligen började hitta trygghet med min stjärna på tävling! Efter tre, som jag ser det, lyckade tävlingshelger i rad för vår del så kände jag äntligen glädjen, den äkta glädjen utan det minsta tvivel på att allt skulle lösa sig med Dutch.. Vi hade såklart mycket kvar att lära och många detaljer att jobba på. Efter ett ganska stökigt år utan några direkta framgångar, var jag efter dessa tre veckor säker på att resultaten kommer tids nog.
Hade även tänkt att såsom i måndags berätta för er om att jag och Dutch blev inbjudna till att tävla i Danmark efter resultaten i Hästhagen. Tävlingen är nästa vecka, alltså den 14-15 maj och 8 (nu 7) svenska Young Rider från landslagstruppen är medbjudna för att visa framfötterna på internationell mark. Jag var mer än stolt över att vi var uttagna.

Nu till det jobbiga. Mardrömmen. Det som bara inte fick hända!
I söndags när vi kom hem från Hammarö, lastade jag ut min stjärna från lastbilen, tog in honom i stallet och stog sedan och myste med honom samt bytte täcken och tog på BoT skydden inför natten. Han var lugn och behaglig, lite små trött efter helgens arbete och nöjd över att vara hemma igen. Tog in honom i boxen och stängde om min prins. Han kollade efter mat och tog nån klunk vatten innan han la sig i sin nyströdda mjuka bädd för att som vanligt rulla i allt spån. Han sparkade då till dörren på exakt rätt (fel!) ställe, så på något overkligt sätt hoppade hela dörren bort från sin skena.. Rädd för denna smäll försökte han ta sig upp och då oxå skjuta ifrån med bakbenen mot dörren, denna flög upp i luften för att sedan klämma hela Dutch bekdel mot golvet.. Han fick ju panik av att sitta fast och sparkade hysteriskt för att komma loss. Ju mer han sparkade desto högre flög dörren för att sedan hårdare och hårdare slå igen på honom. Efter något som kändes som en halv evighet lyckades jag lyfta hela dörren vilket gjorde att Dutch kunde dra sig in i boxen.. 
Han ville inte ställa sig upp, utan "satt" på något skumt sätt och stödde på frambenen men låg fortfarande ner med bakdelen. Jag var helt säker på att han brutit båda bakbenen alternativt ryggraden.
Jag hamnade i nåt chocktillstånd och fick en rejäl panikångestattack - kunde varken andas eller gå ordentligt.. Lyckades på något sätt ta mig ut ur stallet och tillkalla pappa som var i lastbilen utanför. Jag kommer sedan inte ihåg något mer från den efterföljande halvtimmen.. Men pappa pratade med veterinär och vi fick tydligen bort min pärla till uppställningsspilltorna där jag sedan kylde hans bakdel med iskallt vatten i totalt 50 minuter. Jag andades hysteriskt, skakade och tankarna for i huvudet utan att jag visste vad jag  tänkte - det ända jag kommer ihåg är att han stog upp och att jag var tacksam över att han troligtvis inte led och skulle behöva avlivas på plats.

Eftersom det var sent på söndagskvällen så fick Dutch gå in och vila i boxen över natten, jag sov inte en blund den natten.
På måndagen kom vår veterinär Rådberg ut, han hade hört hela historien gång på gång i telefon kvällen innan och var säker på att få döma ut hästen. Men väl på plats så såg han lite ljusare på framtiden, "det är illa, men det borde vara värre". Dutch blev beordrad boxvila på obestämd framtid.

Nu har ni fått veta anledningen till mitt dåliga uppdaterande, men mitt liv rasade ihop. Det låter överdramatiserat, jag vet, men smällen var så stor. Efter ett år av jobb utan resultat och sedan tre hoppfyllda veckor och några timmar innan denna hemska händelse vågade jag äntligen låta hela mig fyllas av glädje! Och sedan i det mest traumatiska jag varit med om, med blod, panik, rädsla, smärta och sorg fick det som sagt hela mitt liv att tillfälligt rasa. Det kändes som om allt var meningslöst, så mycket jobb för så kort stund av framgång och glädje.


Min prins!

Jag håller nu tummarna för att allt ska bli bra med min stjärna och med ett mirakel kanske redan i sommar!